hemma eller borta

Mormor är borta nu. Eller hemma. För kanske är det så, att det är jag som är borta och hon är hemma nu? Tröstar mig med att morfar antagligen stod där vid porten med en sillamacka, nubbe och kaffegög å bara väntade. Tror på det. På sätt å vis känns det ändå...kanske inte ok, men iallafall skönt att hon somnade in väldigt stilla och lugnt. Tog bara ett djupare andetag och somnade in. Och på sätt å vis känns det skönt att det gick så fort som det gick...att hon inte blev liggande där på sjukhuset i flera månader som ett paket, det hade hon aldrig velat.

Men det ändrar inte det faktum att jag saknar henne in i märgen. Att det känns helt ofattbart. Ska till begravningsbyrån imorgon, och sen till hennes lägenhet och det kommer att bli väldigt, väldigt jobbigt.

Jag är trots allt faktiskt helt ok. Jag har en underbar familj, vi är så skönt tighta och starka tillsammans. Det känns som att jag är helt ok. När det stod klart för oss att det inte skulle bli bra någonsin, så accepterade vi att hon skulle vandra iväg, något annat alternativ fanns liksom inte, och i allt elände gick det ändå bra, hon hade aldrig ont, vandrade bara iväg...och hon kommer ju alltid vara med mig och i mina minnen, och där är hon jävligt levande vill jag mena!

Älskar dig underbara tösen, jag vet att du kommer ha koll på mig, och hjälpa mig med mina val i livet, ge mig råd som du alltid gjort. Nu ska jag bara ta mig igenom de närmsta veckorna, sen kommer jag tillbaka på banan igen.

Kram