Det är snart två veckor sen jag såg en man dö på perrongen, spår 10, Stockholm. Det är en konstig känsla att se någon ta vägen till sista vilan. Bilden har kommit tillbaka flera gånger. Hans fru som kramar min hand och förtvivlan i hennes röst. Ett ljud som skär. Samtidigt slår mig det att han är älskad, ett långt liv med en fru som älskar honom. Det är väl det vi alla vill ha? Är det?
You tell me..
skip to main |
skip to sidebar
