Vad är felet? Jag lever, jag älskar, jag blir ensam. Hur tar man steget till att ses igen och igen? Hur går det till från att man tittar med åtrå och rosa blick in i den andres ögon, till man ligger och slözappar framför tv:n tillsammans?
Jag är spontan och modig...eller är jag en töntig svensk trygghetsnarkoman? Vad det inte jag som dansade samba på stranden två dagar i rad kanske? Var det inte jag som berättade för Messi att han får mig om han vill ha mig, och han sa "-Gärna..." Jo, det var jag. Men sen bara tystnad.
Kan det vara så att jag instinktivt bestämmer mig för att det här kommer heller inte att funka, och då blir det så...jante. Du ska inte tro att du är något. Du ska inte tro att du kan lära oss något. ...och cykelhjälm kanske är lösningen på världsproblemet. Jag kan ha lärt mig något från Brasse-pojkarna på stranden, med djembetrummor och utan klockor. Men hur modig jag än var så svarade han inte på sms nr 2 heller och där någonstans skiter jag i det. Vill han inte älska behöver han inte älska.
Trygghetsnarkomanen Svensk kanske omedvetet drar mig mot pojkar från Brasilien, då vet jag att dom åker om några dagar och då kan man älska fysiskt, det kanske är samme Svensk som leder mig mot gifta män, då vet jag att det bara blir det här, här och nu.
Då slipper jag konfrontera mina känslor.
Men jag vet ju att jag är vacker, smart, rolig och känslosam. Frågan är varför ingen annan vill veta det också.
Musikalisk kuliss: INXS~Need You Tonight
skip to main |
skip to sidebar
