Jag är lam och orkar inte ens gå ur sängen för att äta. Det är 'tristesse grand mal' här. Och när jag äntligen beslutar mig för att göra något kul, då slår karma hårt tillbaka. Bjöd in lite folk till min lägenhet, både de jag känner och deras bekanta bekanta. Nu är jag bestulen på en massa småsaker...mina antideprissiva, ett vip-kort till Pepes, lite dyrt smink och det värsta av allt: min kamera. Och jag har inte hunnit lägga in mina bilder i datorn. Varför kan folk inte bara respektera mina saker? Ärligt? För honom har den knappt något värde, för mig...åhh, alla fantastiska bilder.
Livet är tråkigt. Men hur var det nu? Är det inte precis det här långtråkighetsapostlarna bräker om? Tillsammans med olyckskorparnas kra?
Och jag känner mig bara dum. naiv. blåögd. dum. dummare. bitter.
Bräk, bräk, bräk, kra, kra, kra....skyll dig själv du godtrogna flicka, bräk, kra.
