Funderar på var alla som åker tåg ska? Hem eller bort, till kul eller jobbigt. 800 personer om dagen träffar jag, och dom bara passerar, som dimma eller varningar om falskmail på Swedbank. Man liksom ser de, men lägger ingen som helst vikt vid det. Tänk om man skulle fråga någongång om en resenärs drömmar och mål, vad dom gör, är dom nöjda eller är dom lika labila som du och jag? Har dom heller ingen aning hur det blev såhär, som om man vet att något stort ska hända en, men det gör aldrig det?
Och kvar blev ynkligheten.
Man kanske skulle flytta till Danmark, är det där lyckan bor?
Musikalisk kuliss: Hardcore Superstar – Need No Company
