Felparkering, nån annan och struktur

Struktur och ordning.

Jag gillar tanken, och trivs bäst så. Inbillar jag mig. Varför får jag då ingen ordning på det hela? Att inte se skogen för alla träden har någon sagt, i praktiken innebär det att jag sorterar tesorterna i snygga rader efter smak på 1:a klass-buffén i tåget, men kan inte styra mitt liv i den väg som jag inbillar mig är den väg jag vill gå. Hur mycket kan man få folk att göra som man vill? Och vill jag verkligen styra mitt liv mot struktur och ordning, eller räcker det med tepåsarna? Jag älskar dekadens, att ligga i sängen och äta ost tillsammans med en svinigt dyr Bordeaux. Att ta dagens första glas ur boxen klockan tio på förmiddagen och att bara äta ostbågar framför dåliga sit-coms på tv. Var kommer strukturen in i det? Och varför blir man så deppig om man gör det själv, och så glad ihop med nån annan.

Och hur i helvete får man en människa att förstå att man är intresserad av att ligga med denne, utan att vara för påstridig eller tappa ansiktet helt? Känner mig dumpad innan vi ens sagt hej.

Ibland sorterar jag matvarorna i kylen i bokstavsordning. Det har hänt att skivorna står i ording efter frisyr på artisten. Men förmår jag mig att dammsuga när det uppenbarligen behövs? Nej. Jag tar på mig ett par skor helt enkelt.
Ena dagen känner jag mig oövervinnerlig, ge mig ett stycke rått kött och jag kommer att slita det i bitar, för att några timmar senare vilja gömma mig i ett hörn och bara ynka. Jag tror att det gör mig till en mycket normal tjej, alldaglig, men inte fan är det så man känner sig, nej, hela min värld snurrar ju enbart runt mig, mig, mig. Och mig. Fast just nu snurrar min värld runt nån annan, oxå, som antagligen har en värld som snurrar runt honom, honom, honom...och ytterligare nån annan? Paralleller.

Nån annan har parkerat fel, jag vill ge honom parkeringsböter. Dyra.

Musikalisk kuliss: Black Widow~Mötley Crüe