ute i kylan

Ibland när jag vill göra mitt självförtroende sådär lite extra illa, går jag in på mina kollegers facebook-sidor och läser vad andra kolleger har skrivit till dom. Dom umgås, festar, fikar och allt annat möjligt utanför jobb. Det diskuteras vilket tåg som ska åkas, var och 'ska vi kanske umgås när du kommer upp till stockholm då? Det hade varit så kuuul! Har inte sett dig sen i förrgår, typ' Detta är mina kursare och lite andra rutinerade sj-jobbare och jag kan inte sluta tänka på...hur, och varför kom inte jag med i det där gänget? Vi hade ju alla samma förutsättningar, kände lika många och....jo, jag gjorde verkligen ett gott intryck. Jag har inte bråkat med någon, har varit social utöver det mesta, supertrevlig, gett komplimanger (fått anstränga mig lite) och aldrig, aldrig trampat någon på tårna. Varför får då inte lilla Bella vara med och leka. Varför sitter jag i lilla skitbåstad med tårar i ögonen framför en dator. Och hur i helvete gick det så snabbt att hamna ute i kylan? Ena dagen, superpoppis, medbjuden, stod på alla gästlistor etc. etc. och nu? Inte ett samtal, inte ett sms och väldigt sällan nån inbjudan till nånting. Och är det något är det väl till nån schlager-kväll eller eftermiddagsvernissage på ett ideellt drivet café. No more vip-champagne for me.

Och ärligt, jag behöver inte det där, jag bara reflekterar över hur fort det kan gå...plötsligt står man där med en snö-skyffel i handen. Och när jag faktiskt ville ge mina kolleger en chans, (min nystart, mitt nya vuxenjobb) så glöms jag bort i gemenskapen. Finns inte, syns inte. Två kolleger frågade av artighet när vi va på väg upp till stockholm om jag ville med och shoppa? Jag sa kanske, kollar när vi kommer upp. Dom blev två fågelholkar när jag sa att jag följer med. 'guuu va trevligt..' yeah right. Sen gick jag till höger i galleriorna, då gick dom till vänster. Gick vi ihop pratade dom bara om var dom skulle äta på kvällen. Frågade inte mig...eller, jo, den ena tjejen sa '-Du ska väl typ ner på söder eller vad det heter som vanligt va? Jag svarade att -kanske, vet inte, vad ska ni göra? Skräcken! Tänk om hon vill följa med oss! Svaret blev -ehh, um, det blir nog ingenting alls faktiskt. JAG ÄR INTE DUM. VAR ÄRLIG ISTÄLLET. Fråga inte om jag vill med om ni inte menar det. Och vill ni ha med mig, så glöm inte att fråga.

Bitter kärring. Så har det blivit. Självbilden är på topp efter en sjukvecka hemma.

Tittade lite till vänster häromdagen, och där låg han, mannen jag bogserat bort, i filen brevid mig, han sa hej, jag sa hej, han sa hur mår du, jag sa dåligt, sen bromsade han lite....la sig flera bilar bakom mig. Ser honom lite suddigt i backspegeln, men vet inte om jag ska sakta ner och vänta in honom eller gasa och se om han kör ikapp mig. Då finns ju risken att jag aldrig mer ser honom. Han kanske tar en avfart tidigare än jag. Vet ingenting just nu faktiskt, så rädd att göra fel så jag gör ingenting istället....Fan. Känslor. Bort med dom. Vill ju bara att det ska va enkelt. Kom hit och ligg med mig typ. Älska mig. Åtrå mig. Kärlek och respekt, hur svårt kan det va?

Ute i den riktiga världen finns det riktiga människor med riktiga problem. Jag är medveten om det.

Häromdagen när jag gnällde över att jag inte har något att berätta om stängde jag datorn och gick ut på balkongen för en cigg. Då lös en strålkastare rakt upp på mig och nere på gatan pågick en filminspelning. Kille ligger på trottoaren och folk som skulle dissa honom. Och runtomkring massa folk som sa saker som -vi tar det igen, tystnad, tagning. Massor av action;) Jag kanske borde öppna ögonen innan jag gnäller igen.

Musikalisk kuliss: Live Wire~Mötley Crüe