Jag blev sjuk. På riktigt jävla sjuk! Har tappat alla tidsbegrepp, väggar har trillat på mig, golv har dansat under mig, svett har trängt igenom tre lager tröjor inkl. sjal under stora duntäcket (levandeplockat? ingen aning, hoppas inte..) håret kunde vridas av och samlats upp i en pöl på lakanet, samtidigt som jag frusit så jag skakat hela tiden. Grym träningsvärk i magmusklerna (som bevisligen existerar där under någonstans) efter hostattacker som jag ett tag tänkte: gode gud, låt mig bara kvävas nu, så jag slipper skiten....
Det låter lite som om jag är den enda människan som någonsin blivit sjuk, men faktum är, jag blir inte sjuk. En gång gick jag hem från jobb pga feber. Det var nyårsafton 00/01. Längesen alltså. Jag ska inte överdriva, visst har jag varit krasslig och hängig, men inte såhär. Inte så man måste sjukanmäla sig (och förlora pengar) Man går inte hem från jobb förrens det är oundvikligt, när man verkligen inte skulle klara av det, så är det. punkt.
Idag trodde jag att jag hade blivit stark, men icke. Tömde diskmaskinen och hängde upp en maskin tvätt...och hela världen började snurra igen, som om jag överansträngt mig, som det kan göra när man går in på 18e jobbtimmen i sträck på krogen och bara levt på kaffe och cigg....
Nu har jag ett jobbigt val, måste ringa och berätta om jag kan jobba på lördag och söndag, eller spara mig. För normala människor hade valet varit lätt, stanna hemma, bli frisk. Men jag tillhör dom som får dåligt samvete när jag inte kan jobba...som tycker att jag sätter andra i klistret när inte jag kan jobba...som psykiskt mår lite sämre när jag inte kan jobba...men jag måste ju faktiskt vara lite realist och inse att min kropp har blivit angripen och måste få mer än tre dagar på sig att återfå energin. Fy fan. Återkommer när jag inte känner mig så ynklig längre
Musikalisk kuliss: Patience~Guns n' Roses
skip to main |
skip to sidebar
