Jag borde gå upp nuförtiden och dricka kaffe med den där killen som varje morgon pikar mig lite för min totala avsaknad av social kommunikation på morgonen, som om hjärnan vaknar en timme senare än min kropp. Jag borde kunna tjuvkika lite på honom där han sitter helt inne i att skriva en låttext med gitarren som ett oljud i knät och en evigt närande orubbad dröm om rockstjärnelivet. Och när jag gör det kommer jag att le lite i smyg. Jag borde kunna vara den som bjuder in till middag med min kille och alla våra vänner och alla pratar om grisinfluensan och Klimatmötet i Köpenhamn och Idol (-De va väl faktiskt tur att hon Tove åkte i fredags, -Nää, Calle skulle ha röstats ut tycker jag,
-Men det kan du väl inte säga, han är ju från Skåne...osv) Och efter middagen korkar vi upp den där Uberdyra Calvadosen, Köpt I Frankrike På En Otroligt Romantisk Resa Med Min Kille Och Som Bara Får Drickas Vid Speciella Tillfällen.
Och det skulle aldrig vara dåligt väder, bara dåliga kläder.
Det är nu jag måste stanna upp och syna. Varför är jag inte där nu då? Kan det kanske vara så att jag på något absurt vis faktiskt trivs med mig själv? Är det något undermedvetet som säger till mig att det din logiska sida säger inte är rätt? Vill jag kanske ha det lite jävligt, så jag kan tycka synd om mig själv?
Musikalisk kuliss: Tom Waits~I Hope That I Don't Fall In Love With You
