Efter några intensiva dagar med en molande trötthet i bakgrunden, långa pass, Köpenhamn utan att se Köpenhamn, Göteborg utan att se Göteborg, timmar av väntan på basen, tågkaos och inställda tåg, borttappade bussar, en förvirring utan dess like, alla skyller på alla andra. Det är snöns, isens, SJs, Banverkets, regeringens fel. Efter dessa dagar då jag bara längtat hem till lugn och ro, att få kliva in i min lägenhet och få frid.
Efter dessa dagar när jag verkligen kom hem, då slog den mig hårt på käften, jag hann knappt packa ur väskan så fick jag smällen av...tomhet. Tystnad. Meningslöshet. De smög sig inte ens på.
Lagar lite mat utan att bry sig om vad det är eller hur det smakar, bara mättnaden kommer. Har glömt äta något annat än Pressbyrå-korv igen. Lever på kaffe å cigg. Igen. Och gör som jag alltid gör, tar till det invanda, säkra destruktiva mönstret.
Television utan att se eller engagera mig i vad det är, antagligen OS, i alla fall sport, zapp...zapp, zapp. Tar plats i min alldeles för stora obäddade säng, sänghyllan hyser en aluminium-inlindad riesling förpackad i en gräslig kartong med en gris tryckt på sidan. Tomhet. Kollar om telefonen verkligen funkar, jodå..den är bara tyst, inget annat. Dricker ur, vänder mig om och kramar kudden, men inser min patetiska handling och släpper den igen. Kanske en torr tår av meningslöshet.
Häller upp ett glas till och vaknar svettig med ett ryck. Ishockey-referat i bakgrunden, kläder på, sista glaset fortfarande orört på hyllan.
Tur jag ska jobba igen imorgon. Bland växelfel och inställda tåg. Och med en ständigt molande trötthet som ändå är mycket bättre än tomhet. Och tystnad.
Musikalisk kuliss: Velvet Underground & Nico~Venus In Furs
skip to main |
skip to sidebar
