Men då..åh, då var det sena nätter med vin, cigg, Bob Hunds debutalbum, långa samtal om existensialism, gig med cover-låtar, snodda BP-flaggor, folköl, kärlek, Imperiet, galna bilfärder i en Saab då jag likväl kunde tagit vägen till döden vilken sekund som helst, skita i skolan och fika i sju timmar på Cecil i Laholm istället, ko-vältning utanför replokalen, Jean-Paul Sartres Muren på nattduksbordet, poppa tio svarta sopsäckar med popcorn bara för att vi hade en tråkig kväll, vad hette dom nu...jo, Therapy?'s Troublegum, MC-killar i skinnväst i lokal lokal, kvinnofängelset, biljard och dart och minnen som aldrig kommer att förtvina. Och det var alltid Joakim och jag. Vi bråkade och älskade, gjorde slut och blev tillsammans om och om igen.
Och alla fick alltid ett paket vita Prince och ett sex-pack öl från Shell i födelsedagspresent. Alltid, ifrån alla.
Och ingen hade någonsin uttalat ordet Internet.
Och jag skulle väl tvunget söka hans namn på Facebook en seg natt i början på februari 2010. Fan. (fan fan)
Fast en tröst kan kanske vara att dom åren, när han var som coolast å snyggast, var han alltid min. Och jag hans.
Ungefär samma år som Meatloaf skulle göra vadsomhelst för kärlek (utom det)
