Springer runt i min lägenhet, målar tavlor, dricker vin, kedjeröker och sträckläser böcker. Försöker ha nån form av semester, men känner mig bara rastlös. Regnet öser ner (vilket iofs är en perfekt bakrund till den tragiska bluesen jag har fastnat i) och jag vill inte gå ut, dels för att jag blir blöt, dels för risken att träffa någon. Att tvingas vara social. Saknar det lugn som vissa ger mig. Den sköna känslan av att någon åtrår en...
Försökte gå på Pepes. Försökte ha kul, men dom är för små, dom är för fulla och det finns inget annat än ytlighet. Stod uppe i Kristallen och kände mig helt plötsligt så ensam. Jag var långt ifrån ensam. Jag har bara inget sammanhang att ingå i. Jag saknar Det. Jag längtar fruktansvärt mycket efter Det. Jag vill ligga med honom och brevid honom och skoja, röka, dricka och skratta som vi gör när det är som bäst. Nu kan jag inte ens dricka champagne längre...det känns fel att stå att hinka champagne själv, whisky är mer passande dekadent -och starkare.
Saknar...men kan inte sätta fingret på vad det är. Kanske en puss i nacken när jag diskar, kanske en fotmassage, kanske en bukett blommor på Alla Hjärtans Dag, kanske någon jävel som kan byta den där jävla glödlampan som har gått sönder, kanske slippa göra ALLT själv. Kanske jag aldrig bjuder in till det.
"Jag tror på mirakel, att något helt fantastiskt ska hända mig. Så jag måste hålla världen öppen för mirakel, och därför kan jag aldrig stadga mig"
Citat slut.

Såhär blir det alltid när jag inte jobbar utan måste konfrontera mig själv. Har varit ledig i två veckor...tre kvar. Puh! Saknar Göteborg, har mirakel där, ska bara våga. Vågade inte förra veckan, får jag skatte-pengarna snart drar jag upp igen. Kanske vågar jag då. Men hur mycket Det än säger att han bjuder skulle jag aldrig acceptera det. Varför? Nån form av inbillad stolthet. Jag kan själv (och kan även bjuda dig och hela entouraget på järn och bärs) Varför? Inbillad narcissism?
(En liten påminnelse för dig som har glömt hans öde:
En vacker dag fick nymphen Echo syn på honom, och kunde efter det inte tänka på något annat än honom. Echo hade en gång fått ett straff där hennes röst förvandlats till ekot, vilket innebar att hon bara kunde upprepa de sista ord hon hört. Den unge Narcissus jagades nu oavbrutet av henne ute i skogen, och för varje gång han ropade högt besvarade hon hans rop i samma ordalag. En dag gick Narcissus vilse i skogen, och skrek: "Finns det någon här?"
Då svarade Echo: "Här!"
Narcissus som aldrig hört talas om ekon såg sig omkring. Han hörde ju svaret, men kunde inte se en enda levande varelse. Han måste ha hört fel. Han ropade igen: "Visa dig du!" och Echo svarade med en lycklig suck: ”Du!” Narcissus blev ännu mer förvirrad och skrek: "Vad hör jag?" Echo tyckte att det gick bättre än hon vågat hoppats på och svarade: "Jag!" Så fortsatte leken en bra stund, men det var bara Echo som tyckte det var roligt.
Efter ett tag blev Narcissus bara irriterad över hennes svar, och stötte då ifrån sig hennes kärlek. Echo blev då så ledsen att hon gömde sig i blygsel och förtvivlan. Hennes kropp tynade så småningom bort, samtidigt som hennes hud och blod torkade ut, och till slut blev det ingenting kvar av henne mer än själva skelettet. På det sättet lever hon ännu kvar i skogen och uppe på bergen. Ingen ser henne, men hon blir hörd av alla.
En dag blev kärlekens gudinna Afrodite ursinnig på Narcissus, då han hade avvisat både Echos och andra nymfers kärlek. Under en jakt kom Narcissus till en silverklar källa, där han lutade sig ner för att dricka dess vatten. Då såg han i vattnet en förtjusande yngling, som i själva verket var hans egen skepnad. Afrodite kom då på att låta honom förälskas i sin egen avbild. Hans öga blev aldrig mätt på att se den strålande avbilden, så en dag sträckte han ner sina armar i vattnet för att krama om den vackra mannen nere i vattnet, men han kunde aldrig nå honom. På det sättet plågades han av evig längtan och kände att döden var nära. Han lutade då ner sitt trötta huvud ner mot gräset, och när han utandades sin sista suck, så stod där en blomma, den vita narcissen, en pingstlilja. Gudarna hade förvandlat honom till en blomma, som för alltid skulle påminna om honom. Det var på det sättet Narcissus dog av sin kärlek till sig själv. Bara Echo finns kvar för att upprepa de ord hon hör i vinden)
Jag kanske kan komma till den insikten att jag älskar mig själv för mycket, som nämde ovan, att jag aldrig får den där fotmassagen. Är det så hemskt då? Jag

vet inte. Åkte upp till torpet några dar i helgen. Plockade blåbär och körde motorsåg och trimmer. Hittade även mig själv sittandes i tårar i blåbärsriset "utan anledning". Tog mig samman och körde hem. Körde inom Ysbys Lanthandel och åt våffla med kaffe. Själv. Gick på bio på kvällen. Själv. Kom hem och bytte den där jävla glödlampan. Själv

Musikalisk kuliss: The Beatles~Come Together